Skiljelinjer
Vi har sett vissa generella skiljelinjer mellan konsensusformen och den vanliga mötestraditionen. Vi gör här en översiktlig presentation av några av de mest huvudsakliga.
Maktdelegering - maktfullkomlighet
Inom den traditionella mötestekniken innehar oftast ordföranden en dominerande och omfattande roll. Detta sätter en stor press på denne och kräver mycket kompetens och erfarenhet innan rollen kan bemästras till fullo. Därför skyr många mindre självsäkra och erfarna personer ordförandeskapet och lämnar över det åt de som "kan bättre". Detta innebär att ordföranderollen oftast innehas av en eller några få personer möte efter möte. Eftersom ordföranden får en relativt stor makt i dessa grupper är detta både ett demokratiskt och ett socialt problem där vissa är konstant underlägsna. Det är heller inte ovanligt att det utvecklas en maktkamp mellan de potentiella ledarna om positionen som ordförande. Vid maktskifte av ordförandeposten föregås detta väldigt ofta av sk "rituella mord" där "underdogs" på ett symboliskt sätt "mördar", dvs avsätter, ledaren. Detta kan ske genom öppna ofta personliga, kritiska och ev sarkastiska kommentarer som syftar till att förlöjliga ledaren som person.Sammanfattningsvis så leder alltså det traditionella ordförandeskapet till en stor press på ledaren och dennes psyke, person och kompetens. Det skapas hierarkier i gruppen där vissa är ständigt underlägsna och slutligen så leder detta till en maktkamp med rituella mord på personer högre upp i statusskalan.
För personerna med den positionella makten blir det hela en bekräftelse på att de är rätt personer att leda gruppen; -De ledda gör ju allt för att obstruera beslutsstrukturerna. De är okunniga, ignoranta och kan inte handskas med makten. De förstår inte att det är för deras bästa jag gör det här. Så går resonemanget vidare och de mäktiga intalar sig själva att de måste hålla fast vid makten för "det allmänna bästa". En lösning på detta är att fördela makten så att de flesta åtminstone har ett ansvarsområde under varje möte. De olika funktionerna bör dessutom roteras kontinuerligt. Några av rollerna man kan använda sig av har vi tagit upp i avsnittet om verktyg för konsensus. Denna maktdelegering medför att alla är med och skapar mötet och på så sätt delar på konsekvenserna som blir i och av mötet. Detta får stor betydelse för engagemanget för beslutens genomförande samt för gemenskapen i gruppen och möjligheterna att motverka förtryck på ett tidigt stadium. Maktdelegeringen innebär i sig ingen lösning av konflikter, men förebygger uppkomsten av konflikter och bygger in en konstruktiv hantering av dem i processen.
Individen i första hand - mötet i första hand
Under de flesta möten berörs inte de olika känslor man har med sig när man kommer till mötet. Mötet går i första hand. Privata angelägenheter får man lägga åt sidan så länge. På detta vis försöker man skapa ett slags schizofrena och maskinella mötesmänniskor som på något vis ska kunna koppla av och på sitt privatliv efter behov.
Vid konsensusformen är individen istället i första rummet. Tanken är att de känslor man har med sig till mötet påverkar hur man beter sig under mötet. Människan är en helhet och privat- och mötesliv kan inte åtskiljas. Därför brukar det i inledningsskedet av ett sammanträde läggas en "personlig rapport" där var och en får berätta hur man mår och om det har hänt något speciellt. Genom detta blir deltagarna medvetna om orsakerna till att någon kanske är vresig, trött eller okoncentrerad under mötet. Vidare är det värdefullt att kontinuerligt bryta för paus och t ex vädra, fika eller göra något annat där man kan koppla av från mötet ett slag. Det är viktigt att inte forcera fram beslut, utan försöka skapa en situation där folk trivs och orkar med. Målet, att komma igenom dagordningen och att hinna ta si och så många beslut får inte gå ut över vägen, dvs själva processen fram till besluten.
Föränderligt - statiskt
Som vi tidigare nämnt är det sällan som de olika rollerna i de traditionella mötena alterneras mellan deltagarna. Detta medför att sättet att genomföra sammanträden inte förändras nämnvärt . I konsensus är det vanligaste att man skiftar funktionerna kontinuerligt mellan deltagarna. Detta gör att de flesta snabbt får kunskap i hur möten kan hållas. I takt med att nya personer prövar de olika rollerna så utvecklas och förändras de med tiden, alltefter som varje person tolkar innebörden av respektive funktion på olika sätt. Detta är värdefullt i sig samtidigt som man bör ha en någorlunda överensstämmande uppfattning om vad rollerna innebär. Vidare så använder man sig så gott som alltid av utvärdering av mötet. Detta är kanske mötets viktigaste punkt på dagordningen. Under utvärderingen bör var och en få redovisa vad som varit bra och dåligt under mötet och hur man kan göra bättre till nästa gång. Tanken är att mötet aldrig kan bli bra nog utan ständigt behöver utvecklas beroende på situationen och sammansättningen av gruppen. Utvärderingen gör också att man får vädra känslor, av t ex obehag, som man annars skulle gått och dragit för sig själv efter mötet.
Struktur - strukturlöshet
Under 60- talet började flera grupper att vända sig emot de strikt formella strukturer som var (och är) vanliga under t ex föreningsmöten. Man började ta bort strukturer som ansågs onödiga och förtryckande. Löst strukturerade stormöten där var och en fick uttrycka sig som den ville blev modellen. Ickevåldsrörelsen och feministrörelsen i Nordamerika (som utvecklat grunden för dessa metoder vi beskriver) instämde delvis i denna kritik. Skillnaden var att de gick åt motsatt håll. Istället för att försöka ta bort strukturerna, utvecklades och förfinades dessa. Stormöten var ingen lösning på problemen i grupper, menade man, utan bidrog snarare till att nya former av förtryck skapades. Stormötena kom att domineras av de informella ledarna, de som var mer osäkra kom på utkanten av diskussionen (se även avsnittet Stora grupper). Joreen skrev på 70- talet en artikel där hon kritiserar begreppet strukturlösa grupper.7 Hon menar att det i all mänsklig interaktion finns någon form av struktur. Frågan är om den är formaliserad eller informell. Hon argumenterar för att strukturer måste vara öppna och klart uttryckta för att kunna kontrolleras demokratiskt och för att folk utifrån ska få insyn och kunna påverka. Stellan Vinthagen skriver att; "Strukturlöshet försvaras av de mäktiga, medvetet eller omedvetet, eftersom det är ett maktmedel i deras händer. En informell struktur behärskas av de få som känner till reglerna hur beslut fattas. För andra, de oinvigda, händer saker bara plötsligt, initiativ tas och de ser inte ens hur makten utövas."8 Det är mot denna bakgrund som t.ex. funktionerna som runda, processunderlättare och förtrycks-observatör utvecklats och används inom ickevåldsgrupper som tillämpar konsensus. De är till för att ge alla möjlighet att uttrycka sig och att göra deltagare medvetna om vilka strukturer och stämningar som finns i gruppen samt att aktivt försöka motverka alla former av förtryck av varandra.
Joreen avslutar sin artikel med några förslag på principer för en demokratisk struktur:
- Delegation av bestämda individer med bestämd auktoritet för bestämda uppdrag, valda genom en demokratisk procedur.
- De delegerades ansvarighet inför de som valt dem.
- Spridning av auktoritet under så många personer som är möjligt och förnuftigt.
- Rotering av uppgiftsfördelningen.
- Fördelning av uppgifter efter rationella kriterier, ej efter vilka som är omtyckta. Förmåga, intresse och ansvarsfullhet skall vara de avgörande kriterierna.
- Lika informationsfördelning.
- Lika tillgång till organisationens hjälpmedel.
Konflikthantering - konfliktundvikande
Många möten brukar fullkomligt sprudla av potentiella konflikthärdar. I traditionella möten kommer de dock väldigt sällan upp till ytan. Detta p g a att processen inte ger utrymme för konstruktiv konflikthantering, vilket gör att deltagarna känner sig illa till mods när de märker av en konflikt. Kommer konflikten väl upp på ytan så sker det explosionsartat. Inom konsensus försöker man på ett tidigt stadium lyfta fram konflikten. Man brukar välja särskilda observatörer som speciellt uppmärksammar olika sorter av förtryck. Dessa har då mandat att bryta mötet för att kanske helt kort göra en observation t ex; "Du verkar vara väldigt irriterad, vill du berätta varför?". Är det djupare saker som måste redas ut först kan man bryta mötet och diskutera igenom detta med de berörda innan man fortsätter.Det är ofta svårt att ha modet att lyfta fram dessa problem så därför kan det vara lämpligt, speciellt under längre möten, att dessutom ha en kort "mårunda" mitt i mötet då var och en får berätta hur de känner sig och hur de upplever mötet. Också detta är i sig ett sätt att konstruktivt försöka hantera konflikter, en sista back-up så att säga, utifall att man skulle ha missat några små konflikter som legat och gömt sig någonstans..
Om man råkar i konflikt är det vanligt att man väljer en personlig stödperson som inte är direkt inblandad. Det är viktigt att inte bli utelämnad utan att få stöd i jobbiga situationer och kunna vädra sina tankar och känslor med någon man har förtroende för. Det är ofta olämpligt både av processmässiga och känslomässiga skäl att vara underlättare om man är intrasslad i en konflikt men kanske framförallt av demokratiska skäl.
Konsensusmetoden är i sig en form för att lösa sakkonflikter på ett sätt som alla är tillfreds med, dvs försöka hitta lösningar där alla vinner. För att detta ska fungera effektivt och demokratiskt är rundor, idéstormar, pauser, platsbyten och andra tekniker viktiga. Just detta att ha alla förslag redovisade innan diskussionen samt att man avbryter om någon pratar utanför ämnet gör att konsensus många gånger kan vara effektivare än traditionell sammanträdesform där man gärna låser sig vid ett eller kanske två förslag som ska antas eller förkastas och inte ventilerar andra alternativa lösningar.
7. Joreen; De strukturlösa gruppernas tyranni, Plogbillen/ Hopp och Motstånd nr 10, översatt av Stellan Vinthagen.
Åter till text
8. Vinthagen, Stellan; Organisera!, B-uppsats sociologiska institutionen, Göteborgs Universitet, (ej färdig).
Åter till text
