Problem med och kritik av konsensus
Som vi tidigare nämnt är självklart konsensusmetoden inte förskonad från problem Vi vill därför visa på en del problem med konsensus och framlägga en del kritik som framkommit under möten och vad vi enligt vår och andras erfarenhet inte tycker fungerar till 100%.
Ett självskrivet problem är att nya former för sammanträden behöver en viss "inkubationstid" innan folk kan ta till sig det helt. Många (kanske svenskar i synnerhet) är ovana att öppet redovisa sina känslor och det tar säkert emot för många att lyfta fram konflikter istället för att släta över eller bordlägga dem. Å andra sidan måste man vara observant på "överdrivna" känsloutspel eller folk som försöker spela på andras känslor.
Det brukar framkomma kritik att konsensusformen är för strukturerad - att strukturen hämmar folk. Somliga finner det t ex frustrerande att behöva vänta på sin tur i en runda och även likaså att inte få kommentera i en idéstorm har också uppfattats som överdriven kontroll. Liknande kritik finns även där man menar att alltför rigid struktur hämmar spontaniteten och utlevelsen av känslor. Spontana känsloyttringar kan inte alltid passas in under speciella punkter på en dagordning. Följden kan bli en form av självcensur. I försöken att bekämpa former av förtryck mellan människor har självförtrycket istället blivit ett problem menar somliga.
Ett annat problem är det med rotationen av roller. Det uppstår i huvudsak när gruppen är blandad av mer och mindre erfarna "mötesrävar". Nykomlingar har menat att det är både svårt, jobbigt och rent av onödigt att ta på sig rollen som t ex underlättare när det finns andra som "gör det bättre". "Jag har inte lust att sitta här och göra bort mig och vara till allmänt åtlöje" menar de. Det finns även problem med användandet av rundor. Det är oftast de som börjar och avslutar en runda vars ord väger tyngst. Vid t ex en konflikt är det därför extra viktigt att man låter olika personer börja samt går rundan åt olika håll. Dessutom är det ibland problem med rundor när folk pratar bara för att de "ska" prata och endast upprepar vad andra redan sagt om de själva inte har något nytt att tillföra diskussionen. Att "passa" i en runda är inte alltid så enkelt som det egentligen är. Vidare så har några sagt att de känt sig lite förlöjligade då de inte varit så insatta i frågan och suttit tidigt i en runda och lagt ett förslag som senare efter att ha blivit brädat av ett superigenomtänkt förslag tyckts synnerligen naivt.
Andra mer beslutstekniska problem är att enskilda individer kan sabotera eller fördröja beslut genom att lägga in veto i tid och otid. Den enskilde individen kan ibland tyckas få oproportionerligt stor makt, t o m på bekostnad av gruppen. Å andra sidan är rädslan för att gå emot strömmen och blockera ett beslut (speciellt om man är ensam i sin åsikt och sist i en runda) också ett problem med konsensus. Ibland kan det vara bra att se på vetot som en skyldighet snarare än en rättighet. I linje med detta är att folk är för försiktiga att hävda sina åsikter och hellre gör avkall därför att själva enigheten ses som viktigare än de egna värderingarna och deras måluppfyllelse. Utgångspunkten bör i konsensus ligga i att man som vid vanlig omröstning ska hävda sin egen sanning, det man tror på. Skillnaden är att man i konsensus inte stannar vid detta och låter röstutfallet avgöra vad som ska gälla som rätt och riktigt utan går vidare och försöker skapa lösningar som tillfredsställer allas behov. Viktigt att poängtera, trots att det är självklart, är att konsensus absolut inte är lika med sanningen och säkert inte alls det bästa eller rättfärdigaste beslutet. Ett konsensusbeslut kan vara lika vansinnigt som ett majoritetsbeslut kan vara. Det finns inget i sig som säger att konsensus medför bättre beslut än omröstning men processen fram till ett konsensus försöker möjliggöra att det bästa beslutet kan tas; det som är den bästa kända sanningen. Skillnaden är att ett beslut som alla kan acceptera anses bättre än ett som de flesta kan acceptera.
Kväkarna brukar anse att det är Gud som talar genom var och en och att det hela handlar om att komma tillsammans för att söka efter sanningen. Därför är det också vars och ens skyldighet att säga det som behöver bli sagt. Ett problem med kväkarnas ovilja att ta beslut utan enighet och istället låta tidigare beslut gälla är att det kan tendera att bli en väldigt konservativ hållning. En hållning som kan förlama snarare än utveckla! Givetvis är dessa metoder vi redovisat inte en garanti för god demokrati och konflikthantering, detta är som allt annat situationsbundet och kräver att individen tar sitt ansvar för processen. Konsensus är en strävan efter att förbättra världen; en strävan som bör förändras kontinuerligt.
